TECKEN PÅ HÖGFLYGNING...

* När du kommer till jobbet och försöker öppna kortläsaren med hemnyckeln.
* När du kommer hem och försöker stoppa in nyckelkortet i låset.
* När du kommer in hemma och hittar en kökskniv på hallgolvet och minns inte hur den kom dit.
* När du inte förstår vad folk säger och du bara hör ett mummel långt borta i tomma intet.
* När du tror att du pratat med folk om viktiga saker och inser att du inte gjort det och även omvänt.
* Du har inte bara glömt vilken dag det är utan både månad och år.
* Glömmer viktiga möten och löften.

DAAA!!!
My life is a High life!
It´s a kind of rock´n´roll life!

För lika fruktansvärt det är, så lika jävla skojigt och överraskande är det!
Det är en jävla suprise att hitta mjölken på köksbänken och mjölet i kylen!
Vem kan låta bli att skratta, det är kanske så här det börjar...
Början på att bli galen? I dag blåste en ande mig i örat också, blev inte rädd eller fundersam jag bara skrattade över den fysiskt utförda akten.
Snacka om att känna sig osynlig och bortglömd liksom!
De e lika illa med den kontakten som allt annat, men jag då?!
Snacka om totalt snurr överallt!

(Detta skrevs 1 månad innan jag slutade på jobbet och får illustrera tecknen på utbrändhet. Snacka om att jag rusade runt i 190km i timmen, numera gör jag nog på sin höjd 1km i timmen... Inte lika kul och överraskande men mer hälsosamt...)

Högflygning är dock ett bättre ord än utbrändhet och springa in i väggen tycker jag.
Vem myntade uttrycket "springa in i väggen" egentligen, sprang den personen in i väggen i sitt stressiga liv eller?!
Annars kunde det väl lika gärna kallas "glömma nyckeln", vilket borde vara mer vanligt i samband med utbrändhet. Det skulle vara fint det, för några år sedan glömde jag nyckeln... Utbrändhet??? Hur vet man det då? Ser man att livsgnistan brunnit ut eller är det verkligen något kroppsligt som brunnit och blivit aska... Oj vad språket gör en fundersam ibland....