Känner mig lite som Buffy i säsong 6.
Hon var död och befann sig i himlen, sen kallade hennes vänner tillbaka henne till livet vilket av henne uppfattades som helvetet.
"Vänner! Jag vet att ni inte vill mig illa men helvetet verkar finnas och det är det ni kallar jorden och att vara närvarande i enbart denna dimension!"
Varför vill ni mig så illa att hålla mig fast på denna plats???
Jag vet ni menar inget illa, ni tror ni vill mig väl men det är bara för att ni inte förstår vilken underbar värld det finns i den här världen om man bara låter ljuset lysa.
Antagligen hade även denna resa tillbaka hit en mening i det större, men insikten är att jag kan inte vara 100% här längre.
Jag är ledsen att ni känner att jag inte är här och blir oroliga eller rent av avundsjuka, men tänk om något större i våra själar har kontakt istället.
Ni säger att jag kan göra underverk med mina händer i healingen men att den andra biten inte är bra för mig...
Förstå, healing är inget yrke - det är en livsstil.
Healing = Kärlek... och det innebär inte bara handpåläggning, det är även tankar, handlingar och ord.
Det funkar inte så att jag kan välja...
Jag kan inte säga till de högre makterna att jag vill bara jobba med kärlek när jag healar och leva resten i något annat (okärleksfullt).
Ber om ursäkt för det som eventuellt skrivits här, som inte varit kärleksfullt!
FÖRLÅT!
Ber om ursäkt från hela mitt hjärta och hela min själ.
Kärlek visar sig än en gång vara den enda rätta vägen!
Känner mig väldigt ensam på denna väg, önskar bara det fanns någon att dela denna resa med.
Eftersom jag upptäckt att jag inte tänker tankar utan i toner och sånger så finns en känsla även här (videon till denna känns så slående också).
SÅ HÄR KÄNNS DET ATT VARA MIG...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar