Varför vet man så mycket om andra och inte om sig själv, känner mig som ett fån när det gäller mig själv!
Det är som att vara lost i sig själv och helt plötsligt inser man att alla andra vet mer om en själv än vad man vet om sig själv.
Hur fan kan det bli så?!
Fast är man ärlig mot sig själv så vet man att man redan visste, men det är väl svårt när känslor inblandade, då törs man inte riktigt lita på känslan.
I dag talar de inte med mig, alltså mina inneboende vänner eller vad man ska kalla dem.
De är som ett totalt vakuum, men ändå inte!
Ordet nöjda är nog rätt ord, känslan är; "Hi Hi nu fattar du vad vi försökt säga dig ett längre tag!"
Fasiken vad lätt det är att höra allt som sagts i efterhand, snacka om att man har ignorerat dem totalt!
Borde ju förstått åtminstånde när Marcus dök upp, men icke då!
Marcus bara flinar åt mig och verkar tänka, "Fattar du nu, varför jag är här och hjälper dig?!"
Och så har vi de s.k. busungarna som bara tittar och skrattar åt mig, fy fan vad jag känner mig korkad!
Rafael och änglarna ger mig bara känslan att allt är precis som det ska vara.
Jag ska sluta leta efter svaren, dom får jag i alla fall när tiden är inne!
Men fattar inte mycket nu, jag backar tillbaka fast jag inte vill och ändå tvärt om...
Inte läge att lära sig göra U-svängar på motorvägen!
Jo mina änglar är lyckliga och då är jag lycklig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar