I dag stod hon i spegeln igen!
Annie med det lockiga knallröda håret och de intensivt gröna ögonen, många kilo lättare och bara bestående av skinn och ben.
Försökte släppa iväg henne och inse att jag är jag idag, men det är svårt hon är ju en del av mig.
På väg till jobbet kände jag att jag är så glad att jag är här och inte där!
Tårarna var på väg flera gånger och i denna minut kan jag ej hindra att de väller ut.
Något drastiskt måste hända snart, men vet inte hur!
Måste bryta mönstret och våga lita på nån som kan hjälpa mig!
Hennes sår är för stora fast hon dog för flera decennier sen, såren får jag bära men hur ska jag få dem läka!
Hon var jag, jag är hon och det är det jag slåss med varje dag!
Rafael, snälla hjälp mig bära denna tunga börda och hjälp mig förstå vad som skall göras!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar